jag gråter bara i regnet.

det jag drågar. just nu:



Lät hon in. Lät hon ta.
Lät mig tro, vad hon än sa.
Jag lät det gå, svävade på moln.
Tills hon slet mig i stycken och spottade på mina sår.

Litar inte på någon och allt är hennes fel.
Men ser det ut som om jag lackar? Nej.
Mer som om jag tackar dig.
För jag kommer aldrig mer behöva vara svag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0